ISLAND I HUSBIL. DÄR VÄRLDEN FÖDS.

ISLAND I HUSBIL. DÄR VÄRLDEN FÖDS.

En resa längs världens gränsland, helt nedsänkta i den fantastiska naturen.

Att utforska Island i husbil är en otrolig reseupplevelse.
Ön har fortfarande den gamla känslan av mystisk skapelse: vulkaner, enorma stelnade magmaströmmar, kokande sjöar, källor med kristallklart vatten och varmt vatten som sprutar fram överallt gör Island till det största naturlaboratoriet i världen under öppen himmel. Jordens andetag, här där hon är levande, rör sig, rycker och hoppar och visar sin sav i form av smält sten, här känns Jordens andetag som ingen annanstans i världen.

 

 

 

Det isländska landskapet är smitt ur lava, is och vatten: det både känns och syns på väg nummer 1, som är mer känd som Ringvägen – det är en smal asfaltsrand som ringar in hela ön i en slinga som är över 1 000 kilometer lång. Vi har kört den i husbil: en fantastisk upplevelse som lämnar ett outplånligt minne i resenärssjälen – det är en helt ny dimension för upptäcksresandet.

 

Mellan juni och juli, då vädret är mycket varierande, kan man gå från solsken till tätt iskallt regn på några få timmar. Panoramat visar hela tiden upp nya visioner: tundra, prärie, berg, stenöken, mjuka och väldoftande mosslandskap. Utsikten är hela tiden hisnande och förutom ett par isolerade småbyar så är det nästan helt obebott. Det kan inte vara på annat vis, eftersom islänningarna endast är cirka 283 000 personer på ett område som är nästan 103 000 kvadratkilometer stort, ungefär hälften så stort som Italien.

    

Glaciärsjön Jökulsárlón

           

Vi kör Ringvägen motsols, och det första stoppet vi gör är vid den suggestiva glaciärsjön Jökulsárlón. Detta är en del av Arktis, och ser precis ut som din sinnebild för den höga norden, med isberg som kalvar från glaciären Breidamerkurjökul – delarna faller sakta ned i havet och driver sedan med den iskalla vinden som isblock i underliga former och i alla nyanser från vitt till djupblått.  Redan från vägen och stigen som går runt sjön är utsikten spektakulär. För de modiga som inte räds kyla, finns det utflykter på speciella amfibiefarkoster som kan navigera mellan de flytande isblocken. Med lite tur kan man även se sälar, eftersom det lär finnas en hel koloni i området.
Vem vet, kanske det även finns älvor, troll och andra kreatur som fyller de nordiska sagorna och legenderna ur den antika kulturen höljd i dunkel.


Framför denna fantastiska utsikt står det omedelbart klart att Island inte är som andra länder: Island är en metafor för själva livet. Idén om att människan endast är ett litet sandkorn utlämnat åt ödet känns starkare här, nästan påtagligt konkret.
Och efter bra några få kilometer finner vi beviset: mellan Öræfi och Núpsstadhur ringlar Ringvägen över en ökenplatå som består av kalkslam, sand och grus som fällts ut ur glaciären och förts nedströms av vårforsarna.
Under hösten 1996 utlöstes helvetet på jorden här: en vulkankrater blev plötsligt aktiv igen under Vatnajökulls yta – glaciären är en gigantisk kalott som är lika stor som regionen Umbrien. Vulkanen smälte en del av en av en av dess glaciärtungor, Skeidharárjökull, och skapade därigenom an gömd sjö som två veckor senare förorsakade en översvämning som spolade bort vägen och en bro som var över 300 meter lång – dess pyloner i stål böjdes som om de var tändstickor, och turligt nog skadades inte någon person i samband med händelsen. Islänningar verkar lugnt leva med denna otroligt djupa ovisshet, medan människor från andra platser i världen skulle leva i ständig oro.

                                          

Från Vik till Heimaey

                      

Island är även ett ornitologiskt paradis. Då vintern är över blir den klippiga kusten till ett överbefolkat paradis för hundratusentals fåglar. Det räcker att komma till Vík í Mýrdal, den största byn på sydkusten, för att upptäcka fåglarna, och sedan kan du fortsätta ännu ett tiotal kilometer till Dyrhólaey, Dörrön, som kallas så tack vare den imponerande stenbågen som står över vattnet.
För att beundra detta naturmonument i hela sin scenografiska prakt skall du ta dig ut till stranden i Reynisfjara med dess svarta vulkaniska sand, klippformationer och basaltkolonner som ser ut som jättelika orgelpipor.

Den bästa lösningen för att skåda fågel är däremot att gå ombord på en av amfibiefarkosterna som finns för organiserade turer som tar dig nära kolonierna. På klippformationerna häckar tusentals par av stormfågel, sillgrissla, tordmule och tretåig mås...

Dyrhólaey är ett veritabelt fågelreservat för ornitologer, men det är ingenting jämfört med Vestmannaeyjar, en grupp öar utanför Hvolsvöllur.

Färjan som går från Dhorlákshöfn till Heimaey, den enda av öarna som är bebodd, tuffar förbi slipade klipprev som är överfulla med havsfågel. Här är den stora attraktionen lunnefågel: varje år samlas cirka åtta miljoner exemplar på ön för att häcka.
Under århundraden har dessa fåglar varit en matkälla, men nu är de skyddade, även om de fortfarande ibland kan serveras som traditionell rätt på lokala restauranger.  Turligt nog är det allt färre gäster som är beredda att betrakta dessa lustiga små clowner från klipporna som en delikatess.

Även Heimaey har förstås sin egen vulkanhistoria att berätta. Under 1973 öppnades en spricka i området kring Kirkjubæir som började spotta ur sig lava. Ingen dog under utbrottet, men hela befolkningen evakuerades och en del av bebyggelsen begravdes i askan. Den största delen av lavaströmmarna föll i havet där de stelnade och därigenom utökade kustens yta med över 2 kvadratkilometer.

 

Detta är inget att förundras över då Island har rekord i vulkannärvaro: det finns minst femtio aktiva kratrar och detta beror på att ön bokstavligen är skuren i två delar av den Atlantiska centralryggen, det enorma förkastningssystem som separerar den nordamerikanska kontinentalplattan från den europeiska. Från dessa sprickor i jordskorpan, som går ner i havsdjupen, stiger smält magma upp mot ytan i ett kontinuerligt flöde som skapar ny havsbotten och som skapar kontinentaldriften.

          

Från Thingvellir till Reykjavík

                          

I ravinen vid Thingvellir finns en uppstigen del av denna förkastning, och den består av en spricka som är 4 kilometer bred och 26 lång och 40 meter djup. Av någon outgrundlig anledning är detta även landets historiska födelseplats. Här samlas, sedan år 930, varje sommar under två veckor, de trettiosex isländska klaner med vikingpåbrå som ett hundratal år tidigare lämnade Skandinavien och koloniserade ön. Under åtta sekel reste klanernas överhuvuden sina tält på Thingvellir, där de hanterade tvister och diskuterade lagar.
Därför förde Unesco in platsen på listan över världsarv, lagom till Islands 60-årsjubileum som självständig stat, år 2004.

Thingvellir är även den första av de tre etapperna på den berömda Guldringen, en turistfärd som inkluderar Geysir och Gullfossfallet:

en avstickare på ett tiotal kilometer från Ringvägen som för turisten rakt in i den turistiskt sett mest kända delen av landet. Här kommer du att träffa mer folk än på resten av din resa. Ett fyrtiotal kilometer från Thingvellir ligger Geysir (platsen har givit namn åt fenomenet), där ett tiotal kokande kittlar utgör en av Islands största attraktioner. Det underjordiska vattnet hettas här upp av sten som glödgas av magma: vattnet når över kokpunkten på 125 grader Celsius, och då det tryck som behövs för att slå igenom ytvattnet uppnåtts exploderar det i en enorm vattenpelare som varar i några sekunder.
Idag är den mest aktiva gejsern i området den som heter Strokkur: det behövs bara några få minuter, så hörs lite gurglande ljud och sedan slänger den upp en rykande, kokande pelare av vatten och ånga, och den är ofta högre än ett sexvångingshus. För att avsluta rundresan på Guldringen, bara 6 kilometer från Geysir måste man sedan besöka Gullfoss som med sina två vattenfal på 11 och 21 meter är ett av de mest fascinerande vattenfallen i landet, om inte i världen.

 

Nu är Reykjavíkmycket nära, och ett stopp i världens nordligaste huvudstad är ett måste. Staden ser märklig ut med sina låga palats och små målade stugor. Vi beundrar katedralen, parlamentsbyggnaden, palatset där Reagan och Gorbatjov möttes 1986 för att diskutera nedrustningen, Sagomuseet med tittskåp som beskriver vikingarnas kolonisering av landet, och efter en promenad i stadskärnan reser vi vidare.

Vårt nästa mål är den syd-östliga halvön Reykjanes där vi vill se Blue Lagoon, en vattenspegel av blå-grönt varmvatten (framför allt känd för dess botande egenskaper för hudåkommor) – lagunen är mycket scenografisk där den ligger mot en vägg av svart vulkanisk sten. Geotermicentralen påminner oss om hur viktig denna resurs är för islänningarna, som har lärt sig att väl använda den värme som finns magasinerad under jordskorpan och förvandla den till energi för uppvärmning, industri och jordbruk. Ett uppiggande dopp i termalbaden är precis det som behövs inför nästa etapp, som kanske är den mest krävande: de västra fjordarna, där vi siktar på den höjd som utgör den västligaste punkten inte bara på Island, utan på hela Europa.

 

För att nå denna avlägsna plats far vi uppför Ringvägen för att sedan svänga av in på en grusväg under flera tiotals kilometer. För att undvika en del av denna väg kan man även lasta husbilen ombord på en färja från Stykkishólmur till Brjánslækur, och sedan köra mot Patreksfjördhur och svänga av på landsväg 612 fram till fyren i Bjargtangar.

 

Vi når klipprevern i Látrabjarg, ett mastodontiskt naturfenomen som reser sig 400 meter upp i luften och som bokstavligen ÄR överfullt av fåglar, med den största kolonin av tordmule i världen, och ett överflöd av lunnefåglar som är så självsäkra att det går att komma mycket nära dem, bara ett fåtal meter. Det är ett hisnande spektakel.

 

                                                          

Valkusten

                                                      

Tillbaka på ringvägen kör vi österut till Akureyri, Islands andra stad i storlek och antal invånare. I detta vatten, mellan Grönladshavet och Norska havet, kan man under sommarsäsongen åka ut med båtar för att spana valar, ännu en av de isländska turismarrangörernas specialitet. Det finns mängder med valar att se – knölval, sillval, vikval, kaskelotval, näbbval, grindval, späckhuggare – och upplevelsen med det nära mötet med dessa havets giganter betalar utflykten flera gånger om (inga garantier ges för att du skall se valarna, men sannolikheten ligger kring 95 %).

Innan vi avslutar ringen som kommer att föra oss tillbaka till hamnen i Seydhisfjördhur är vår sista etapp ett stopp vid sjön Myvatn. Här, mer än någon annanstans i världen, kan man uppleva hur jordens innanmäte ligger i dagen: grå lera som luktar genomträngande, fumaroler och kratrar överallt. Även området kring Krafla förtjänar ett besök – det är en av de mest aktiva vulkarnerna på Island och består av ett surrealistiskt landskap av mörka lavafloder och rykande sprickor. Rök, eld, vatten och is: Vikingarna trodde att Island var dörren till helvetet.
Och istället så är det ett paradis, det sista av Europas extrema länder, en plats vars hela essens är i samklang med naturen själv.

                       

<asp:ContentPlaceHolder id="PlaceHolderPageTitle" runat="server"/>